
GLÖMSKANS ARKIV – ETT ÅR AV ANTIRASISTISKT MINNE
FELICIA MULINARI & ATHENA FARROKHZAD
Januari
Rulla tillbaka dagarna, rulla tillbaka deras mull, rulla tillbaka timmar och minuter, rulla genom de upplysta parkerna, genom staden, rulla tillbaka han som blir beskjuten på sin cykel på väg till fotbollsträningen, rulla cykeln baklänges längs gågator och återvändsgränder, rulla tillbaka
polisrapporten, rulla fotbollen tillbaka till barndomens spelplaner.
*
Hon minns inget av det där. Att vara rädd var inte utmärkande, att vara brun var inte iögonfallande. Det var inga särskilda dagar, inga formativa händelser. Av seriemördarens dagar minns hon inget. Det var bara mors vaggvisa om natten, varje natt samma outgrundliga ton i rösten.
Var rädd om dig, sjöng mor. De hatar oss, sjöng mor.
Det enda hon minns är att hon var ett barn med en mor som sjöng sånger.
*
Med alla våra datum i åtanke cyklar vi till manifestationen.
Med motståndet dunkande i huvudet, med förlusten för ögonen.
Minns du var du stod den dagen, vad du sa till mig, vad du höll i handen.
Minns du mors ord när du kom hem med blodfläckar på jeansen.
Minns du vad du tänkte om historiens förutbestämdhet strax innan du somnade.
Minns du den eviga lindansen: Ett steg till vänster så faller de i glömska.
Ett steg till höger så var de aldrig levande.
*
Han röker en cigg i dimman som bildas när en stad glömmer.
Glömskan kommer inte först. Först kommer likgiltigheten.
De dör som flugor i den där staden. Han röker en cigg.
Regnet strilar ner som tårarna han inte gråter.
Glömskan kommer inte först. Först kommer anklagelsen.
Varför skjuter de på varandra, slocknar som eldflugor i den där staden.
Han bränner sig när han suger på filtret, försöker bli ett med elden.
Glömskan kommer inte först. Först kommer skulden.
Om man låter barn ränna omkring på kvällen.
Om man skaffar fler än man har råd med.
Han fimpar och ur askan återuppstår inte den förlorade tiden.
När glömskan kommer misstar han den för syre.
*
Barnen surrar och flugorna snurrar.
Det är barn och flugor som torkar i blommorna på Nobelvägen.
Gatorna är smällare och piss. Gatorna är de döda barnens.
Det är bara barn som kan få för sig att lägga blommor och brev mitt på gatan för alla att trampa på.
Det är bara barn som sörjer barn som vet att kronblad
är det enda som växer ur minnet.
Barnens ceremonier: chokladen sockersöt.
Allting i en hög av död att trampa på.
Trampa på så du kommer ihåg.
Barnet som sköts här älskade Snickers.
*
Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.
Glömskan är tunn och tung som dimma.
När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel.
Akta dina fötter så att du inte trampar i.
Rulla tillbaka, trampa fram. Gå inte förbi.
Februari
Vinter. Det är inte självklart. Vissa år säger staden att vintern är slut i december.
Det är staden som bestämmer omdet är kallt eller varmt.
Det är kommunen som delar ut rabatter.
För fattigdom får man frostskador. För frostskador får man inget.
I den här staden finns ingen snö. Våldet gömmer sig inte under vita täcken.
I den här staden är det vinter när kommunen säger att det är vinter.
Vi vill sova, står det på banderollen som vecklas ut på Sofielunds Folkets hus.
Tio bokstäver för romregistret,tvångsomhändertagandet, avhysningen av Sorgenfrilägret. Tio bokstäver i utbyte mot en vaggvisa.
Minns du när mor sjöng den?
Vi är glömskans arkiv.
Är det minnet eller glömskan som får kommunen att beskriva romer som överlevnadsexperter.
Vi är glömskans arkiv.
Vi lever som om de döda inte har dött.
Vi rullar tillbaka. Vi trampar vidare.
Mars
Stoppa tennisbollarna, stoppa tillbaka racken i fodralen, sopa upp det syntetiska gruset, stoppa det i påsen, lägg påsen i förrådet, lås förrådet med nyckel, stoppa nyckeln i sopnedkastet, stoppa solen som lyser över läktaren, stoppa läktaren från att ge vila åt dem som förtiger våldet, stoppa ockupationsmaktens flaggor från att vaja, stoppa domarens visselpipa i fickan, stoppa matchen, stoppa ockupationen.
Till alla de fördrivna: månsken. Och ett land som inte är styckat.
Det är bara barbarer som blandar sport och politik.
Det är bara barbarer som gör som monument av sina döda.
En måne är inget monument. Varför fortsätter den då att lysa?
*
Vi samlades utanför sjukhuset. Vi lade blommorna där, färgglada plastblommor som inte kunde vissna. Eller lade vi dem på Möllevångstorget, av respekt. Det var innan han vaknat ur koman.
Vi började sova med glasflaskor efter Ta natten tillbaka-demonstrationen.
Vi bodde på markplan och var övertygade om att fascister skulle ta sig in genom ett fönster. Vi bytte batterier på brandvarnaren och tejpade brevinkastet.
Vi sa: Nu har jag blivit som mor. Minns du flaskorna hon ställde bredvid sängen på nittiotalet? Vi var barn då, vi lärde oss att skratta högre än stöveltrampen. Nu behöver jag ett större territorium att sörja på.
Den här kroppen har blivit för liten.
Kämpa trottoarerna, kämpa gatlyktorna, kämpa övergångsställena, kämpa flickorna som går hand i hand med sinamödrar över övergångsställena, kämpa arbetarna vid fruktstånden som inte fått sitt morgonkaffe, kämpa äpplena som rullat ut i rännstenen, kämpa jordgubbarna som krossats under skosulorna på trottoaren, kämpa han som ligger i respirator på Lunds lasarett, kämpa Malmö, kämpa i natt som om livet hängde på det, för det gör det.
*
Han tar bussen hem efter jobbet. Kroppsdelarna vilar i sätet, men värken växer. Han lyckas aldrig veckla ut sig. När han kommer fram till Lindängen ska han köpa godis. Han ska lägga sig raklång i soffan så att tyngden försvinner. Men han är inte hemma än. Han är på bussen.
Jag ska döda alla islamister, skriker en man. Han vänder sig inte om, fortsätter att stirra in i sätet. Jag ska döda er alla, skriker mannen.
Han vänder sig om. Han ser en yxa. Han ser sina kroppsdelar utifrån.
Lår, fötter och ryggkota mot sätet. Han tar en bild på mannen.
Som om ett fotografi skulle kunna få våldet att stelna till minne.
Ingen säger något. Bussen åker vidare. Än är vi inte framme.
*
Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.
Glömskan är den fadda smaken av ett efteråt som inte går att svälja.
Vi gurglar underordning i gommen. En dag ska vi spotta.
*
Barnen var tolv och nio år på rymmen från ett HVB-hem när deras huvuden dunkades i marken av vakter på Centralstationen.
En svart mor till ett svart barn: Vi flyttar till stjärnorna nu. Där får vi mer syre.
*
Ljuset när det silas genom höghusen.
Det svider i ögonen, det är likadant varje gång våren kommer.
Ett år bröt kravallerna ut samtidigt som knopparna.
Vi sprang mellan gårdarna med stenar i handen.
Om de tar våra källarmoskéer ska vi ta deras gudlösa nätter.
De vet precis vad de gör och ändå gör de det.
Nu är det morgonen efter elden, utbrunna bilar längs vägen.
Någon går till skolan som är sönder. Någon frågar chans för första gången.
Två syskon studsar sockerstinna i en hoppborg under Eidfirandet.
När de krockar med ett vitt barn suckar ingen.
April
Jag föddes under kriget. Jag vet att krig aldrig kan vara en liknelse.
Ändå den dagen i Limhamn. Det kändes inte som en demonstration.
Det kändes som ett slagfält.
*
Bössorna skramlar på andra språk än svenska. Gågatans alla pengar.
En morgon i april orkestrerar vi oljuden till en sång oförsonlig som minnet.
Maj
Så många år har gått sedan fördrivningen att vi minns våra minnesdagar tydligare än hemlandet. Men i byrålådanligger nyckeln till farmors hus, metallen förmultnar inte.
Ett barn döps efter en mördad journalist. De är förbundna till varandra, den döda till den levande. Likvakan misshandlas av militär. Flaggan som draperar kistan har för starka färger. I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger.
De skriker om ett land de fördrevs från långt innan de föddes: Du vet, vi var flyktingar långt innan vi hamnade här.
Rulla oliverna tillbaka till träden, rulla träden tillbaka till trädgården, rulla trädgården tillbaka den sista festen innan huset demolerades, till vattnet vi drack sorglöst innan ransoneringen, rulla tillbaka tiden tills landet är vårt igen, rulla framtiden tills landet är vårt igen, de döda kommer åter då, de döda lämnar oss inte igen.
*
Åstorp. Grönskan kring förvaret. Ett stängsel och ett fönster.
Det knastrar, hör du oss? Kan du se oss på andrasidan fotbollsplanen?
Han säger: Vi är rädda att bli smittade. Vi är så många i samma rum.
De ger oss ingen tvål, inga framtidsutsikter. Han säger: Var har ni varit?
När kommer ni igen?
Vi är glömskans arkiv.
De byggde flyktingfängelserna här så att vi skulle glömma er.
Men vi glömmer er inte.
Juni
Med nål broderar studenterna fast sin skönhet. Sytråden är snabba bilar som tutar i bakgrunden. Kurdistans flagga vajar i sommarnatten.
Hon är vacker i det vita. Hon är brun i det vita. Ingenting är försent än.
*
Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.
Glömskan är tunn och tung, som dimma.
Vi sorterar den i olika mappar. En mapp kallar vi levande.
För den andra har vi inget namn.
Juli
Kaspiska havet är inte heller ett hav.
I Folkets park svalkar plaskdammen barnfötter.
En liten flicka trycker gång på gång ner plastbollen.
Men den flyter upp till ytan igen. Jin, jihan, azadi ropar hon och springer genom fontänen. Inga drömmar går att dränka här.
*
Vi är glömskans arkiv. Vi dammar av lögner om det som hänt.
Vi tonsätter tystnader om det som inte hände.
Vi sammanför kroppsdelar till människor.
Vi sammanför procentsatser till namn.
Vi hissar upp minnet till dödsriket.
Augusti
Jag glömmer aldrig stämningen vid grinden. Hur en kvinna som liknade min mor sa: Jag är här för att visa att vi står för mänskliga rättigheter.
Polisen red rakt in i en folkmassa på fyrahundra personer. Om och om igen gjorde de det. Nazisterna har passerat. Klungor av slagna. Kall bris från havet. Människor håller om varandra i nederlaget.
En kvinna ropar avskum från balkongen. Inte åt nazisterna, åt dem som stör ordningen.
Hon häller en hink med kallt vatten över skriken. Nu hörs inte ens nederlaget.
Så som ingen död kan återuppväckas. Så som inget minne är värdigt munnen.
Så som de passerar fast vi upprepar att våra kroppar är en gräns.
*
Fjärma folkmassan, fjärma poliserna som rider ner skriken, fjärma hovarna, fjärma tyglarna ur handen, fjärma asfalten där ett barn blöder ur huvudet, fjärma skygglapparna från ögonen, fjärma ögonen, fjärma människornas minne av vad de såg där, fjärma hästarna, låt dem galoppera med ryggen före genom historien.
*
Jesusparken är ingen park, säger folk som inte bor i Malmö.
Det är bara lite brun grönska mitt i asfalten. Hans barn kallar buskarna skog.
De leker till ljudet av sirener och måsar som bråkar om pizzarester.
Klättra inte på stenen, skriker han till barnen.
Ännu ett avslag till den grå massan av avslag. Ännu en vars framtid de omöjliggjorde. De skriker inte om historiens upprättelse. De skriker inte att hon för alltid är närvarande. Ett självmord kan ingen utkrävas ansvar för. En död drottning kan ingen ge upprättelse. De står bara och gråter. Tårarna tar inte slut. De kapslas in i stenens minne.
Han tar sina barn i handen och vandrar ut ur skogen.
September
I en glasburk av svart ensamhet. I en glasburk av svart mod. I en rättegång av vit makt. Studenter i Lund som skojar. Studenter i Lund som hänger svarta i snaror.
I en glasburk av svart värdighet. I en glasburk av svart desperation.
I en glasburk reser han sig upp. I den vackraste kostymen.
Glöm inte: Att vi också är människor.
*
Hon kommer aldrig att fatta att hon dumpade henne. Att hon är på Babel nu, på jakt efter händer att glömma henne med. Gå inte ut i mörkret, sa mamma. Det är då han skjuter. Men hon måste dansa ikväll. Gå inte hem själv, sa storasyster. Det är då han skjuter.
Men hon måste stanna tills ljusen tänds.
När hon går hem är det mitt i natten, gatorna är öde. Hon har inte hånglat med någon. Hon har sin gula jacka på sig. Hon har valt just den. Om han skjuter. Om hon faller.
Om de hittar henne på marken. Då ska hon skina som en sol.
Då ska hon hitta henne och ångra sig.
Oktober
Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.
Vi gömmer minnet i munnen som en klubba.
Tungan söker sig till såret som socker.
Jag tycker att vi arkiverar fel saker.
Kan vi inte minnas en dag när vi inte dör.
Kan vi inte berätta historien som en fantasi vi kanske hade.
Jag tycker att vi ska glömma vad de gjorde mot oss.
Glömma det för att minnas att vi var människor.
Eller har du glömt det?
*
Hon bär ner barnens sommarkläder i källaren. I det dammiga skrymslet lägger hon ner shorts och simpuffar i plastbyttor från Ikea.
De är så små än. Det vet inte att de har andra namn än namnen de fått av henne.
Om någon skriker klanbarn efter dem vänder de sig inte om.
De fortsätter bara att balansera som tre elefanter på vägkanten.
*
I Rosengårds centrum blastar vi musiken.
En tvååring äter churros, ansiktet klibbigt av florsocker.
En sexåring dansar till hemlandets toner.
De har sina finaste kläder. De föddes efter slaveriet.
Jägersrovägen, du får inte glömma.
Amiralsgatan, du får inte glömma.
Norra Grängesberg, du minns väl.
Att slaveriet avskaffades av människor som drömde om mänsklighet.
I rondellen kastar någon en flaska.
Glaset krossas vid en svart pappas fötter.
Upphäv slavdokumenten, upphäv auktionerna, upphäv handelshamnarna, upphäv skeppen, upphäv masterna, upphäv trädet som masterna huggits ut ur, upphäv skogarna där träden växte, upphäv tjugo miljoner människor över haven, upphäv haven som en bottenlös grav, upphäv havsbottnen.
November
Till minne av 1938. Till minne av nionde november.
Det är alltid för lite människor som samlas på torget.
Kanske är det kylan. Kanske är det mörkret som suger upp en.
Kanske är det fantasin om att våldet är långt bort.
Ögonen som blundar för hakkorset på synagogans fönster.
Vi skickar eld mellan oss i natten. Vi frågar varandra hur man namnger pogromer.
Till minne av mormor. Till minne av kvinnan jag aldrig fick träffa, vars namn du bär.
*
Om de avhyser oss från lägret nu. Lägret vi byggt på förorenad mark.
Om de måste identifiera oss för att avhysa oss.
Om vi saknar identifikationshandlingar. Om vi är hundratals som lever här.
Om vi inte har tillgång till toaletter och vatten.
Om de avhyser oss med hänvisning till miljölagen.
Belägra miljölagen, belägra lagboken, belägra stadshuset, belägra stadshusets toaletter, belägra han som spottar i den utsträckta koppen, belägra dem fria från sorg, belägra containrarna med stulna tillhörigheter, belägra bussen hem, belägra kyrkorna och kulturhusen, belägra minnet så som minnet ska belägra det återstående livet.
*
Han har svettats hela dagen i köket. Nu ska han ta bussen hem.
Måsarna äter av fruktresterna på Möllevångstorget. De sjunger varningssånger.
Kniven. I halsen. I bröstet. I ryggen. I luftstrupen. I halspulsådern.
Det ser inte ut som att han lever, säger ett ögonvittne.
Hans kropp är ett angrepp mot västvärlden, säger knivmannen när domen faller.
December
Det är år av arbete och ansträngning.
När vilan kommer blir den vår första och sista.
Minnet ska göra oss mänskligare, inte förhärdade som stenar.
Den enskildas minne ska uppgå i det gemensamma.
Det är bara så historien kan bli en kaststjärna.
Ni som frågar om minne av förlust.
Varför frågar ni inte om minnet av segrar.
*
Folkhögskolan brinner som vinterbrasa.
Om den fortsätter att brinna blir en av oss knivhuggen till våren.
*
Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska.
Vi riktar oss till alla som vill vända samhället ut och in.
Vi är glömskans arkiv. Vi har levt och vi vill leva.
Glömskans Arkiv har producerats av Amfi på uppdrag av Malmö stad och är en del av Hela staden är ett monument - en utställning med tillfälliga verk i Malmö under 2022 och 2023.
Curatorer för grupputställningen var Rena Baledi och Anna Wahlstedt.
AMFI är en plattform för ny dramatik som vill utveckla scenkonsten genom språket. Följ vårt arbete på amfiplay.se